Felsteg...

Rädslan om att göra är ett felsteg är ett stort problem just nu.

Vet inte hur jag ska lösa alla problem, som jag förmodligen inte ens har.

Jag vet inte hur jag ska förklara att jag inte vill, det var bra, nästan de bästa jag har vart med om, men nu har jag insett verkligheten och det finns inget längre. Svårt att glömma, ja, det kommer jag förmodligen aldrig göra. Men just nu vill jag bara göra de, börja nått nytt och vara lycklig igen.

Kanske är det början på nåt nytt?Men jag vågar inte riktigt, inte än. Tänk om det blir lika dant som alla andra gånger, jag öppnar mig, sen står jag där som ett fån. Men jag hoppas verkligen.

Jag vill verkligen att det ska funka

The Fray- How to save a life.

Den låten får mig verkligen att tänka på min mamma, undrar varför jag lyssnar på den hela tiden, blir ju bara ledsen. Varför ska det hända just dig. När man hör om andra som blir sjuka eller dör så tycker man synd om dem, men man tänker bara gud om det skulle hända min mamma, men tror inte att det ska göra de.

Nu är det snart ett år sen jag läste emmas blogg om att mamma var sjuk. Tiden då jag bodde i Göteborg fick jag inte veta nåt, mamma går och får cancer och ingen sa nåt, jag fick läsa det på min systers blogg.

Nu vet jag, ingen kommer någonsin förstå den känslan, om man inte har vart med om de själv, det är så jävla lätt att sitta o säga att man kan prata med en om allt, ända tills dagen det händer en själv. Det sista jag vill är att folk ska tycka synd om mig, det är inte jag som är sjuk.

Jag vet fortfarande inget, och det gör mig arg och ledsen på samma gång. Men kanske är det bättre om man inte vet nåt. Jag menar, hur skulle man hantera allt om jag fick rätt upp i ansiktet att hon ska dö om några månader, men hur hanterar jag allt om hon bara dör utan att jag har vetat om de? Alla ska väl dö nån gång, men jag tror inte jag skulle klara av att leva utan min mamma, och jag antar att alla säger så, men ingen kommer förstå hur hon har ställt upp för oss när vi har haft det som skit hemma.

Det ända jag önskar i hela den här världen är att min mamma ska bli frisk :/

Jag har börjat förstå att man egentligen inte kan lita på någon, är det nåt som man inte vill ska komma ut till nån annan, ska man aldríg säga de..

Jag trodde det bara var så när man jobbade på sjön, där allt handlar om avundssjuka, men tydligen inte. Det värsta jag vet är falska människor.

-Tänker på dig, let it burn