Såg Timbalands nya video idag,Sjukt läskig.
Den är precis så som jag känner mig ibland, den är helt sorglig, svartvit, så som jag har kännt mig ganska ofta på senaste, svartvit. Eller kanske genomskinlig, jag har inte nåt riktigt ord för de.
Idag bestämde jag mig för att jag ska sluta lyssna på vad andra säger o gå efter mina känslor, det spelar ju ingen roll hur de blir, alltid fel ändå. Bönan hade rätt, i slutändan så är det jag som ska ta beslutet i alla fall o inte någon annan. Det är ju ändå mig det handlar om , det är jag som ska leva med beslutet. Jag har upptäckt att jag
inte riktigt gillar att ta vissa beslut, det är så lätt att bara gömma sig undan från dom eller dra dom framför sig hela tiden,o tro att det ska bli lättare en annan dag. Men tyvärr. Jag borde ju vara grym på att ta beslut, efter allt jag har gått igenom iår, men det är lika svårt varje gång. Men just nu känns det som att beslutet av flytta hem igen var helt rätt, så grymt skönt att vara hemma igen. Det värsta är bara att man kommer tillbaka till verkligheten. Verkligeheten som jag under alla år har försökt att komma undan ifrån. Jag orkar inte se hur man behandlar människor på det sättet, när man vet hur det har gått innan, under så många år. Hur kan man orka.
Men jag tror att om man har haft det så under så lång tid, så lär man sig, man lär sig att ta hand om sig själv o att beundra andra människor. Min mamma kommer alltid vara den största idolen i mitt liv, Allt du har gått igenom, alla lögner o alla svek du har fått gå igenom för att vi ska få ha det bra. Under alla år är det ända jag har önskat mig en riktig familj, nåt jag aldrig haft och aldrig kommer få heller. Visst behandlar du mig inte som ett "djur" längre, men minnen sitter alltid längre in än vad nutid gör. Och hur bra du än behandlar mig nu så kommer jag aldrig någonsin glömma tiden innan.
Men hade det varit annorlunda om jag hade haft en riktig pappa?Hade jag vart samma person som jag är nu? säkert inte, o kanske inte åt de bättre heller. Så jag antar att allt jag har genomlidit kanske har gjort mig till en bättre människa. Det ända jag vet är att mannen som jag ska ha barn med aldrig någonsin kommer få behandla mina barn som du har behandlat oss.
Den är precis så som jag känner mig ibland, den är helt sorglig, svartvit, så som jag har kännt mig ganska ofta på senaste, svartvit. Eller kanske genomskinlig, jag har inte nåt riktigt ord för de.
Idag bestämde jag mig för att jag ska sluta lyssna på vad andra säger o gå efter mina känslor, det spelar ju ingen roll hur de blir, alltid fel ändå. Bönan hade rätt, i slutändan så är det jag som ska ta beslutet i alla fall o inte någon annan. Det är ju ändå mig det handlar om , det är jag som ska leva med beslutet. Jag har upptäckt att jag
inte riktigt gillar att ta vissa beslut, det är så lätt att bara gömma sig undan från dom eller dra dom framför sig hela tiden,o tro att det ska bli lättare en annan dag. Men tyvärr. Jag borde ju vara grym på att ta beslut, efter allt jag har gått igenom iår, men det är lika svårt varje gång. Men just nu känns det som att beslutet av flytta hem igen var helt rätt, så grymt skönt att vara hemma igen. Det värsta är bara att man kommer tillbaka till verkligheten. Verkligeheten som jag under alla år har försökt att komma undan ifrån. Jag orkar inte se hur man behandlar människor på det sättet, när man vet hur det har gått innan, under så många år. Hur kan man orka.Men jag tror att om man har haft det så under så lång tid, så lär man sig, man lär sig att ta hand om sig själv o att beundra andra människor. Min mamma kommer alltid vara den största idolen i mitt liv, Allt du har gått igenom, alla lögner o alla svek du har fått gå igenom för att vi ska få ha det bra. Under alla år är det ända jag har önskat mig en riktig familj, nåt jag aldrig haft och aldrig kommer få heller. Visst behandlar du mig inte som ett "djur" längre, men minnen sitter alltid längre in än vad nutid gör. Och hur bra du än behandlar mig nu så kommer jag aldrig någonsin glömma tiden innan.
Men hade det varit annorlunda om jag hade haft en riktig pappa?Hade jag vart samma person som jag är nu? säkert inte, o kanske inte åt de bättre heller. Så jag antar att allt jag har genomlidit kanske har gjort mig till en bättre människa. Det ända jag vet är att mannen som jag ska ha barn med aldrig någonsin kommer få behandla mina barn som du har behandlat oss.
Det är så många gånger man inte vet om man ska skratta eller gråta. Men just nu kan du inte få mig att må dåligt.
Hoppas hoppas
- Du gör mig glad..
1 kommentar:
hejpårej!
söt blogg då, har med funderat på att göra en ny! hörs sen å tagga träääniiing!
Skicka en kommentar