I wont say anything at all

Har ni någonsin kännt att ert huvud snart exploderar för att ni får in för mycket men får ut för lite!? Just så känner jag mig nu. Det kommer saker om allt och inget från hundra olika håll. Och jag bara suger åt mig hela tiden, men jag får inte ut mina känslor, när jag för en gångs skull känner mig glad och lycklig så kommer andras problem, och bara gör mig deprimerad.


Jag skulle bara vilja att någon nån gång frågade mig hur jag mår, istället för att anta att jag mår bra för att jag inte säger något. Kommer ihåg när Rolle sa till mig att jag måste sluta tänka så mycket på andra och försöka hjälpa andra, för helt omedvetet så tar man åt sig så mycket av all skit så man själv hamnar där till slut, och sant som det är sagt. Men man har väl sig själv att skylla, jag hatar att prata om mina problem, och om jag mot all förmodan skulle göra det så är det ingen som "lyssnar", det jag säger går ut lika fort som det kommer ut.


På ett sätt tycker jag att det är bra att jag inte får vara med, men jag tycker att jag borde få välja själv, det är ändå min "plikt" att vara med, jag tycker inte att det ska spela någon roll vilken position jag har till problemet.


Om alla andra ser, och undrar, varför gör du så då?helt utan grunder, ser du inte hur folk plågas av det, är det värt att förlora nån som verkligen lever för det. Jag är rädd att det kommer hända mig snart, nu när det händer dom tre närmsta jag har runt omkring mig. Det spelar ingen roll vad jag säger eller vad jag gör, jag försöker verkligen hjälpa alla andra, men när det händer mig då? är det nån som stöttar mig då? Jag önskar bara att det handlade om någon annan så det slapp vara så mycket känslor utifrån inblandade..för åt vilket håll jag än vrider och vänder så kommer någon av parterna bli missnöjda. Men jag ska vara där och lyssna och ta till mig, men inte säga nåt. kanske lika bra.





Allt är så konstigt, ena stunden är man helt ensam, sen finns det så det bara är att vraka och välja, men jag vill inte välja..eller jag har valt och jag kommer inte att ändra mig nu, men ibland känns det bara så osvarat, så jag blir sådär rädd, rädd för att bli ensam igen.

Varför kan inte allt, bara allt bli som när man var liten!?

Emma lillan, vi kommer och hälsar på dig snart, allt kommer bli bra, kämpa på bara.

-When the sun hit your eyes, there will be nothing you can do