Innan man vet ordet av så har det gått en timme, en dag, en månad och ett helt år. Fy vad fort tiden går hela tiden, och ändå känns det som att tiden står still, eller i alla fall allt som händer runt omkring, egentligen är inget förändrat, alla människor är demsamma.
Jag är så sjukt trött på folk som bara pratar om sig själv och tror att dom är bäst, självgoda människor, jag orkar inte med det. Kan det vara så svårt o bry sig om nån annan nån gång? "åh det är så synd om mig, titta på mig hallå jag måste ha uppmärksamhet för allt" Gah just nu är jag så arg så jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. så patetiskt. Tydligen mognar folk inte på vissa stadier. Usch
Ska i vilket fall som helst och jobba på lördag, och jag har jordens panikångest, jag vill inte, det kändes så sjukt fel bara, ni vet när man bara får en sån känsla i hela kroppen. Men mamma säger att det är bättre än inget, och jag antar att det är så det är, så får väl söka nåt annat så länge.
Sjukt orlig för dig, du kan klara det här. ge dig bara fan på det så kommer allt att lösa sig, så fruktansvärt jobbigt och inte kunna göra nåt, det finns ingen som kan göra nåt bara du, men du vet att vi alltid finns här för dig.
Hear the angels voice.
Skulle bara behöva komma bort, bort från all skit, men det finns väl ingen plats på denna planet som inte medför några bekymer!? tänk om det skulle vara så enkelt, där allt var perfekt, nästan för bra för att vara sant, där man alltid var lycklig, bara leva med sina nära och kära, där pengar inte betydde nånting alls, där skitsnack och självgodhet byttes ut mot vänskap och kärlek. Bara låsa in sitt lilla samhälle i en bubbla och inte låta nån annan komma in. Men sånt finns väl bara i ens fantasi.
- I daydream about you baby
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar