Jag har så mycket som behöver komma ut, men jag kan bara inte få ut det.
Jag hatar mitt jobb så mycket, har ont i magen av att gå dit, ovanligt att jag hittar dåliga jobb, men det är tyvärr sant, usch. Vill bara hitta ett jobb som jag verkligen gillar, som har bra arbetstider osv. Tydligen kan man inte kombinera jobb, innebandy, vänner, pojkvän och familj om man vill jobba, du ska bry dig så mycket om vad jag gör på min fritid.
Jag önskar bara att få komma tillbaka till skolan igen, tro det eller ej, men livet var så mycket enklare då, man hade alltid den där rutinen att gå upp på morgonen, sätta sig på lektionen o lyssna om man orkade, det spelade ingen roll om man inte gjorde vad man skulle, nu är allt så mycket allvar, man måste alltid vara på topp för att man ska få vara kvar. Jag hatar att jobba, eller kanske ger jag upp för enkelt!? Jag behöver bara hitta nåt som är roligt, men vad är roligt?
Nu är man fucking vuxen, ska ordna allt själv, Man har inget man kan gå tillbaka till, man kan inte "skolka" från jobbet om man mår dåligt en dag eller bara är för trött. Man kommer hem från jobbet, är trött..ingen orkar umgås för alla andra är med vuxna så man måste sova så man orkar upp till jobbet dagen efter. är det såhär det ska vara resten av livet? gah, tråkigt.
Jag vill bara ha ett normalt liv, o jobba som alla andra gör, kunna spela innebandy utan att behöva ta ledigt, få umgås med vem jag vill när jag vill.
Jag undrar egentligen hur du mår? vad händer den dagen du inte finns mer? jag kommer inte klara av det, pratade med en vän häromdagen, och det fick mig att tänka på den dagen du försvinner, vad ska jag ta mig till? Jag hoppas att jag försvinner först, kanske är det fegt av mig, men jag vet inte hur man kan leva utan, du har alltid funnits där, vem ska jag berätta om allt roligt o allt dåligt, du har alltid ställt upp för mig i vått och torrt. du är nog den ända som egentligen verkligen lyssnar på mig. Jag tror att man lär sig att uppskatta mer ju äldre man blir, såhär tänkte jag aldrig för bara 3-4 år sen.
Kan man må så dåligt att man kan ta sitt liv, eller måste det vara mycket annat? eller räcker det med att nåt viktigt försvinner ur ens liv?jag blir fett orolig, det får inte hända..kanske har det varit så mycket genom alla år, som ingen annan än vi vet om!? kanske är det tillräckligt mycket för att man ska kunna göra en sån sak. Ingen kommer någonsin förstå, hur mycket man än vill förstå så kommer man aldrig att göra de.
Jag tycker om min Pys :)
-If I could have just one wish,I would wish to wake up everydayto the sound of your breath on my neck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar